Tidigt i morse fick min lilla mamma äntligen ro att somna in. Det var väntat, men ändå så oväntat. Det är med både glädje och sorg i hjärtat som jag tänker tillbaka på allt vi fått uppleva tillsammans.
Jag kommer att tänka på en dikt av Alf Henrikson som lyder:
Ibland liksom hejdar sig
tiden ett slag
och någonting alldeles
oväntat sker.
Världen förändrar sig
varje dag
men ibland blir den aldrig
densamma mer.
Så är det för mig, min mamma finns inte mer, min tillvaro har förändrats och blir aldrig mer densamma. Fast samtidigt vill jag så gärna tro att hon någonstans är tillsammans med pappa igen, var det nu än kan vara....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar