Jag är sjuk, har feber och ont i halsen - det är riktigt synd om mig, fast ingen verkar förstå vidden av mitt elände. Utom hunden då förståss.... Han nosar lite på min panna och jodå, här är något som inte är som det ska. Han hoppar försiktigt upp vid min sida, lägger sig till rätta och sympativilar - och plötsligt sveper ett varmt ögonblick av lycka förbi.
Nja, fullt så här illa är det kanske inte och någon hund har jag inte längre. Fast ibland är det så skönt att få de här sympatierna, någon som förstår just mig, just nu. Det är lite som att gå ner i vikt. Det vill vi alla, men vägen dit vill vi helst slippa. Genvägar emottages tacksamt och då vet vi innerst inne ändå att det inte finns några genvägar, det gäller att leva i nuet, sluta läsa om mirakelmetoderna och drömma om hur bra det kommer att bli och hur lyckliga vi kommer att vara när vi väl är där.
Trots alla dessa drömmar är det bara att ge sig ut och motionera, äta mindre, nyttigare och lägga om matvanorna för alltid. Som hos xtravaganza där måltidsersättningarna finns för att vi ska få den där skjutsen som motivationen och självförtroendet behöver och sedan arbetar vi mest och längst med at behålla våra nya vanor.
Det är samma sak med lyckan. Att gå och hoppas på att bli lycklig framöver lönar sig knappt. Det är här och nu som gäller även för lyckan. Blir vi helt uppslukade av vårt stora lycko-projekt är risken stor att vi låter den lilla lyckan svepa förbi helt obemärkt. Tänk så tråkigt att till exempel missa sensationen av att vara ett med kroppen under ett träningspass, eller känslan av varmt te som värmer oss när vi varit ute en kall vinterdag, eller den goa känslan av att ha en kärleksfull hund vid sin sida i soffan när förkylningen är som värst....
Visst är det konstigt, att det vi går och drömmer om finns omkring oss hela tiden, i små doser och i de flesta fall helt gratis och ändå märker vi det knappast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar